Lantisinskolning

Sakta men säkert förflyttas fokus. Det utopiska formas om till det verkliga. Fortfarande otroligt men inte längre osannolikt. För det är ingen dröm. Huset står ju där. Fortfarande. Och väntar.
Säljaren har så sakteliga börjat lämna plats. Idag for vi till vårt blivande hem med de första pinalerna, ungefär halva vårt källarföråd i hyreshuset som fyllde kanske en halv procent (om ens det) av utrymmet i vårt uthus, nämligen den delen som när uthuset tilhörde byskolan var lärarens privata dass!


Fika på kökstrappen. (Självutlösare på motorhuv, därav det sjösjuka perspektivet) Observera den lätt maniska minen hos han till höger... Typ skitglad!

Inspektionen av det galma avträdet utföll till belåtenhet...

Promenad förbi hagarna. Vår by i skymningsljus. Klockan var ju strax efter två!

"Hemkvarter"...

Och runt oss skogen där små fantasieggande visten hukar i brynet. Vad dessa marker har att berätta återstår att upptäcka. Ett äventyr!

Vid fönstret

När orden gått i cirkel i tio minuter blir du tyst.

Du vet att du inte kommer att få som du vill men det finns ingen väg framåt, ingen bakåt.

Du är fast i viljan om detta enda, denna vilja är det enda som finns.

Inget igår, inget i morgon. Bara viljan.

Ilskan för att det inte går som du vill är det enda.

Du tystnar. Stänger av.

Jag ser hur din blick slocknar, allt går inåt, i den värld dit ingen släpps in.

Där det bara är du och icketiden, du och ickevärlden.

Vi står stilla. Runt oss pågår en värld som inte är din.

Jag står i utkanten av din tystnad och kan bara vänta.

Minuterna rinner, men bara för mig. Din värld är stillhet.

Ingenting. Och allting. Här och inte.

Var du finns vet jag inte.

Så plötsligt, en glimt.

Du vrider på huvudet, ser på mig, ler lite.

Du har varit i världen som bara är din och hämtat dig själv, hämtat ditt leende och ögonglans.

Bortom autismen.

Du vänder dig om från fönstret, tar mig i handen.

Nu går vi och jobbar! säger du bestämt.

Så går vi och packar klossar i påsar till klossföretaget som väntar på sina klossar.

Du skrattar när jag visslar.

Beckettmannen och den dansande lakrtisfamiljen

Hösten 1995 kom jag in på Biskops Arnö folkhögskolas dramatikskrivarlinje. Jag vet inte hur det ligger till med rankingen av den i dag men om man ska jämnföra med dem som har skådespelarambitioner så hamnade Biskops Arnö för en skrivande människa då jämsides med Calle Flygares teaterskola eller kanske Skara Skolscen.
Det näst bästa efter "the real thing". De statliga scensskolorna i skåderspelarfallen och i den skrivandes fall kommer B.A. efter Dramatiska institutet i Stockholm eller universitetskursen i litterärt skrivande i Göteborg. Det första anses vara en fribiljett till att få sina manus antagna på de stora scenerna, det senare till de stora bokförlagen . Alltså räknades Biskops Arnö som andetag från de "äkta" utbildningarna från vilka finkulturens högadel stammade, kristdemokratiska partiledares hatobjekt och de pretentiösa unga författarwannabe-studenternas våta dröm.

Jag minns hur jag när brevet kom på försommaren till min sunkiga etta i Solna öppnade det och läste: Du är antagen till kursen "Att skriva dramatik"...
Jag hoppade, studsade, vrålade! Att polisen inte kom var nog bara tack vare att det var mitt på dagen och få grannar var hemma...

Så i augusti satt vi där, i av folkhögskolan hyrda lokaler i Stockholms city. (Själva folkhögskolan ligger på den ö i Mälaren i Håbo kommun som givit den sitt namn) Första terminen skulle detta vara vår hemvist för de teoretiska studierna, eftersom det ingick ett flertal film och teaterbesök i kursplanen så var det nödvändigt med närheten.
Som tända ljus, likt förstaklassare, högtidliga och kanske inte vattenkammade men lagom smakfullt (och på morgonen extremt genomtänkt!) intellektuellt klädda, satt vi där ett femtontal skapande individer och betraktade varandra nervöst.

I dag minns jag namnet på väldigt få av dem. Vi var alla mer eller mindre egocentriker, av ringa ålder och pretention, men några har fastnat. Den pinnsmala, maratonpratande och kedjerökande flickan som inte bestämt sig för om hon skulle satsa på skrivandet eller dockmakeriet (hon hoppade senare av kursen och öppnade dockverkstad i Malmö), den redan vid dryga tjugo år kraftigt alkoholiserade men gudomligt för komisk timing begåvade killen från Filipstad, den halvkända skådespelerskan som ville pröva något nytt, teater Galeasens hovfotograf (vars texter var de som lämnade ett kvarvarande intryck på mig. Han blev senare en framgångsrik dokumentärfilmare, väldigt omtalad för en film om bandyspelande flickor i Mongoloiet), den medelålders Gudrun Sjödénekiperade kvinnan som kunde hitta manliga härskartekniker i en dammtuss, den kavajklädda och nästan sekreterarlika välkammade blonda tjejen som i all sin diskreta charm och lågmäldhet var den som, utan att någon visste om det var den som kommit längst i sina ambitioner med ett redan väckt intresse från Dramaten för hennes texter.
Och så lille jag...

Jag minns också en lika svartögd som svarthårig ung man med ryskklingande namn. Jag vet inte om det är en efterkonstruktion men jag såg honom aldrig i annat än svarta eller grå kläder. Och aldrig ett leende. Bara en genomträngande, svart blick, oklart om det var av upphöjt förakt för oss ringa, eller om han studerade oss av rent karaktärsintresse.
Jag minns en av de första skrivövningarna vi hade. Det handlade om en man som kom in i en båtaffär för att leta efter en försvunnen ring. Jag minns att jag anslog en ganska humoristisk ton, eller i alla fall försökte, i min text och ja, nog gick det hem hyfsat, jag fick ett och annat skratt och en artig applåd efter min uppläsning.
Han drog inte ens på munnen. Än mindre applåderade.
Själv levererade han en text om män i en cirkel som utstötte absurditeter...enligt vår lärare Stefan klart Beckettinspirerat, vilket också mycket riktigt visade sig vara den svartögdes stora idol. Beckett är en dramatiker jag inte lagt ner så mycket energi på att lära känna, inte då och än mindre efter att "bekantat" mig med min kurskamrat. Jag minns inte att vi växlade ett ord under hela det år som följde...

(Påverkad av detta eller ej vet jag inte, men jag tillhör vad det känns som få "kulturnördar" som aldrig förstått storheten i pjäsen "I väntan på Godot".)

Livet gick vidare. Vi skingrades när året var slut och förutom Galeasenfotografen har vad jag vet ingen av oss omtalats i några större sammanhang, i alla fall inte än...
Själv fick jag, som jag tidigare berättat en ganska ordentlig prettoöverdos det där året och har nog sin direkta orsak till att jag följande åren försörjde mig som barnteaterskådis på dagarna och coverlallande ölskummande trubadur som Pub Loch Ness husband med mina musketörbröder Anders och Robban på kvällarna.

Så för en tid sedan fick jag mitt livs mest överraskade skratt. Jag såg en dokumentär om den ryska TV-världen och den växande floden av lekprogram i den stora grannen i öst. Och döm om min oförställda förvåning när i ett inslag min gamle kurskamrat Beckettmannen dyker upp i glittrig kostym, uppenbarligen i någon slags programledarfunktion. Han slår ut med armen mot en ridå, lika glittrig som hans kostym och när den dras undan står där en familj, mamma, pappa och två barn iförda engelsk-lakritskonfekt-kostymer och dansar tafatt till umpa bumpamusik, varunder studiopubliken vrider sig av skratt. Bekettmannen ler också och skrattar. Men jag tycker inte riktigt skrattet når hans svarta ögon...

Jag skulle ge mycket för att få höra vad som egentligen hänt efter hans livsväg, fram till dansande lakritstroll i rysk TV!

Att avsluta och fuska med det förflutna...eller ej...

I lägenheten två trappor upp ovanför pizzerian i den sömninga Falun-"förorten" har nu arbetet inletts att göra oss såväl rumsligen som själsligen redo för flytten ut på landet.
Datumet är bestämt till den 18:e december, fredagen innan fjärde advent.
Se det så här, vi slipper julstöket i år...

Ett viktigt led i iordningställandet handlar om musiken och filmerna som har en tendens att bre ut sig, minst sagt. Jag har aldrig varit den som haft vare sig böcker, skivor eller filmer i ordning, eller ens i skilda sektioner... Har man letat efter en Pingu-VHS att sätta på åt Sigrid kan det mycket väl hända att en dylik återfinns bredvid boken "Tjänstekvinnans son" av August Strindberg i bokhyllan... Eller om man har letat efter den där Klas Östergren-romanen man köpte på förrförra bokrean men som aldrig blev aktuell att hinna börja läsa förän nu, så är nog bästa stället att leta ändå i filmlådan, där den mycket riktigt ligger inklämd mellan "Exorsisten" och "Barnen i bullerbyn"...

Och lägga tillbaka en film eller musik-CD i fodralet när man sett/lyssnat på den? Tjena...

Nåväl, i dag gjorde jag ett ryck och ställde upp CD-lådorna på bordet i matsalsdelen av vardagsrummet, vid mittenfönstret på husets gavel, såg ut bort mot tryckeriet bortom lärkträdsridån, tog ett djupt andetag och satte igång med inventering/sortering.

Ganska snart insåg jag att hur mycket det än bär emot att slänga saker som musik, så var jag nog så illa tvungen att för såväl min själsliga hälsa som heder, att upprätta en slänga-hög. För i röran uppenbarade sig saker som jag inte direkt sammankopplar med mig själv (eller vägrar inse att jag faktiskt gjort ett aktivt val att skaffa en gång...) Dels obegripliga gåvor av typen "Svenska folkets sommarfavoriter - från Taube till Marcolio" men också sådant man i stunder av obegriplig sinnesförvirring faktiskt köpt på sig, som den alltigenom katasrofala parodin på rock(?)pop(?)reggie(?)rap(?), artisten Tanya Stephens från Jamaica som förmodligen kraftigt pårökt (fördom mot Jamaicaner? Nej, inte alls!) lallar sig igenom ett album från början av 2000-talet. Ingen idé att ens försöka beskriva. För er som har Spotify så finns exempel att hämta där om man vill förlora några helt meningslösa minuter i sitt liv... Jag tror jag lyssnade på albumet en enda gång sedan aldrig mer. Vad som en gång fick mig att aktivt faktiskt gå och köpa det är ett olösligt mysterium.

Men så kommer plötsligt sådant i ens hand från lådan som man faktiskt lyssnat mycket på och uppskattat en gång i tiden men som av olika anledningar - tidens tand, föråldrad ljudbild, märkliga stilar eller bara ändrad smak i största allmänhet plötsligt känns pinsamt att medge att man faktiskt gillat. I detta fall gruppen Nordmans debutalbum.

1994 sögs jag med i Nordman-vågen, tyckte den där raspiga whiskyrösten tillsammans med nyckelharpor var vansinnigt häftigt, lyssnade på "Vandraren" och "Förlist" där jag gick Hornsgatan fram på Söder i Stockholm och föreställde mig själv på en vinpinad hed någonstans vid nordkalotten.

Men med tiden bleknade deras häftighetsstämpel och det var väl ett par år senare vare sig rumsrent eller "credigt" att gilla Nordman...En sekund lät jag handen med skivan gå mot slängahögen, med Tanya Stephens, Svenska folkets sommarfavorier och skivan Mental avslappning (innehållande epiga syntslingor och digitala valljud...inte ens Di Leva hade köpt den...en artist jag för övrigt uppskattar och har flera skivor av...som jag behåller!)
Men så hejdade jag mig. Och la tillbaka den i spara-högen. För när det kommer till kritan så tvivlar jag på att jag varit den "äkta" folkmusiknörd jag är idag Nordman förutan.

Frifot, Ale Möller band, Sofia Sandén, Sofia Karlsson, Ranarim, Väsen, Gunnel Mauritson, Lena Willemark o.s.v, bara för att nämna några artister och gruppnamn ur folkmusiktraditionen, alla mer eller mindre "crediga" i branschen som jag idag ofta och med passionerad glädje lyssnar på, en ständigt växande och dominerande gren av min musiksmak, tar sin avstamp hos den lite pajiga vikinga-pastichgruppen Nordman. Den hör liksom till min personliga musikaliska historia. Det skulle vara att ljuga att stryka den biten genom att slänga skivan.

Jag minns plötsligt med ett vemodigt leende hur jag älskade sönder spår 10,"Stormens öga". Satte den på repeat på den bärbara CD-spelaren och gick runt i ett sentimentalt och heroiskt rus på Stockholms gator i mitten av 90-talet.

Och jag inser att om jag någon gång får göra det där Sommar-programmet i P1 som jag villigt erkänner är en dröm (precis som hos många fler än mig gissar jag... och lika naiv) så kommer den att finnas med bland låtarna jag väljer att spela. Rentav som final.
För den är en viktig pusselbit. Och en viktig bit av vägen. Som lett ända hit till Dalarnas landsbygd, fiolernas hemvist.

Magen har glömt mitt emellan

Egentligen var det aldrig ett val. Ingen strimma av ljus eller insikt, eller ens ett ställningstagande. Bara en fundering om att trappa ner på köttkonsumtionen, av ganska diffusa miljö och hälsoskäl.

Att det råkade sammanfalla med "köttfärsskandalen" förra året var i stort sett en slump men vi började handla quornfärs i stället för att pröva. Efter ett tag var vi helt tillvanda och nu är inte nöt eller fläskfärs det naturliga alternativet längre.

När laxen är billig händer det att vi köper en stor bit som vi bland annat gör färs av och gör himmelska laxburgare av.

I den mån vi över huvud taget köper kött numera handlar det uteslutande om fågel, även när det gäller korv. Ett stående inslag på menyn är en falukorvsvariant gjord på kycklingkött som är jättegod! Går utmärkt att göra stroganoff på eller steka som vanligt.

Men vegetariskt och fisk tar över allt mer och utan att vi egentligen förstått det eller ens faktiskt ville det från början, är det i stort sett fågel och fisk men aldrig mitt emellan vi äter.

Förra fredagen fick jag för mig att vi skulle göra hamburgare och jag köpte faktiskt nötfärs, även om det kändes väldigt ovant att stå böjd över köttdisken.
Att sen komma hem och forma och steka biffarna var inte direkt äckligt men obehagligt på något vis. Och det luktade helt enkelt inte gott från grillpannan...

Vi åt, men det kändes inte bra. Jag fick ont i magen och var hård och konstig i tre dagar efteråt.Det är helt uppenbart inte bara själva vanan som ändrats, utan själva kroppens minne av nöt och fläskkött som börjar försvinna och därmed förmågan att ta emot det! Och det slår mig, att i dessa tider när julbordsannonserna och julrecepten börjar dyka upp i våra tidningar, så är det inte köttbullarna och skinkan jag så sakterliga börjar se fram emot, utan gravad och rökt lax, sillinläggningar och ägghalvor.

Tänk, någonting som var helt självklart (och omistligt!) fram till för ett år sedan, har helt försvunnit ur mitt liv, helt utan saknad! Men tänk om de ändrade vanorna hade kunnat göra under med vikten också...

Men kakor och godis, glass och grädde eller chips och popcorn heller för den delen, innehåller inte mycket animaliskt...

Och som det konstaterades i den gamla Hasse & Tage-filmen: "Summan av lasterna är konstant."

Änglakvartett i helgonatid

Så kom äntligen höstlovet och det efterlängtade farmor,farfar och kusinbesöket! Lek och glädje, god mat och gott godis. Lite sjukt och feber också tyvärr, men det rådde inga tvivel om att man saknat varandra!

Pappans/morbroderns principfasta avsky mot amerikansk kulturimperialism fick sig en törn och hans hjärta smälte något när han hörde det glada kvittret från köket där en Halloweenpumpa tillverkades.

Besök vid det blivande residenset i Sundborns socken. De gamle gav godkänt!

Ok då, du får väl vara med då... Men orden H***y H*******n kommer aldrig över mina läppar!

Jag hoppas däremot att alla liksom vi haft en trevlig och vilsam Allhelgonahelg!

Vilande vacker värld

Insvept

Innesluten

Invaggad

Innerlig

Dimma

Dimension

Dit

Tillbaka

Tillsammans

Tillknäppt

Tillgiven

Vilande vacker värld.