Det näst bästa efter "the real thing". De statliga scensskolorna i skåderspelarfallen och i den skrivandes fall kommer B.A. efter Dramatiska institutet i Stockholm eller universitetskursen i litterärt skrivande i Göteborg. Det första anses vara en fribiljett till att få sina manus antagna på de stora scenerna, det senare till de stora bokförlagen . Alltså räknades Biskops Arnö som andetag från de "äkta" utbildningarna från vilka finkulturens högadel stammade, kristdemokratiska partiledares hatobjekt och de pretentiösa unga författarwannabe-studenternas våta dröm.
Jag minns hur jag när brevet kom på försommaren till min sunkiga etta i Solna öppnade det och läste: Du är antagen till kursen "Att skriva dramatik"...
Jag hoppade, studsade, vrålade! Att polisen inte kom var nog bara tack vare att det var mitt på dagen och få grannar var hemma...
Så i augusti satt vi där, i av folkhögskolan hyrda lokaler i Stockholms city. (Själva folkhögskolan ligger på den ö i Mälaren i Håbo kommun som givit den sitt namn) Första terminen skulle detta vara vår hemvist för de teoretiska studierna, eftersom det ingick ett flertal film och teaterbesök i kursplanen så var det nödvändigt med närheten.
Som tända ljus, likt förstaklassare, högtidliga och kanske inte vattenkammade men lagom smakfullt (och på morgonen extremt genomtänkt!) intellektuellt klädda, satt vi där ett femtontal skapande individer och betraktade varandra nervöst.
I dag minns jag namnet på väldigt få av dem. Vi var alla mer eller mindre egocentriker, av ringa ålder och pretention, men några har fastnat. Den pinnsmala, maratonpratande och kedjerökande flickan som inte bestämt sig för om hon skulle satsa på skrivandet eller dockmakeriet (hon hoppade senare av kursen och öppnade dockverkstad i Malmö), den redan vid dryga tjugo år kraftigt alkoholiserade men gudomligt för komisk timing begåvade killen från Filipstad, den halvkända skådespelerskan som ville pröva något nytt, teater Galeasens hovfotograf (vars texter var de som lämnade ett kvarvarande intryck på mig. Han blev senare en framgångsrik dokumentärfilmare, väldigt omtalad för en film om bandyspelande flickor i Mongoloiet), den medelålders Gudrun Sjödénekiperade kvinnan som kunde hitta manliga härskartekniker i en dammtuss, den kavajklädda och nästan sekreterarlika välkammade blonda tjejen som i all sin diskreta charm och lågmäldhet var den som, utan att någon visste om det var den som kommit längst i sina ambitioner med ett redan väckt intresse från Dramaten för hennes texter.
Och så lille jag...
Jag minns också en lika svartögd som svarthårig ung man med ryskklingande namn. Jag vet inte om det är en efterkonstruktion men jag såg honom aldrig i annat än svarta eller grå kläder. Och aldrig ett leende. Bara en genomträngande, svart blick, oklart om det var av upphöjt förakt för oss ringa, eller om han studerade oss av rent karaktärsintresse.
Jag minns en av de första skrivövningarna vi hade. Det handlade om en man som kom in i en båtaffär för att leta efter en försvunnen ring. Jag minns att jag anslog en ganska humoristisk ton, eller i alla fall försökte, i min text och ja, nog gick det hem hyfsat, jag fick ett och annat skratt och en artig applåd efter min uppläsning.
Han drog inte ens på munnen. Än mindre applåderade.
Själv levererade han en text om män i en cirkel som utstötte absurditeter...enligt vår lärare Stefan klart Beckettinspirerat, vilket också mycket riktigt visade sig vara den svartögdes stora idol. Beckett är en dramatiker jag inte lagt ner så mycket energi på att lära känna, inte då och än mindre efter att "bekantat" mig med min kurskamrat. Jag minns inte att vi växlade ett ord under hela det år som följde...
(Påverkad av detta eller ej vet jag inte, men jag tillhör vad det känns som få "kulturnördar" som aldrig förstått storheten i pjäsen "I väntan på Godot".)
Livet gick vidare. Vi skingrades när året var slut och förutom Galeasenfotografen har vad jag vet ingen av oss omtalats i några större sammanhang, i alla fall inte än...
Själv fick jag, som jag tidigare berättat en ganska ordentlig prettoöverdos det där året och har nog sin direkta orsak till att jag följande åren försörjde mig som barnteaterskådis på dagarna och coverlallande ölskummande trubadur som Pub Loch Ness husband med mina musketörbröder Anders och Robban på kvällarna.
Så för en tid sedan fick jag mitt livs mest överraskade skratt. Jag såg en dokumentär om den ryska TV-världen och den växande floden av lekprogram i den stora grannen i öst. Och döm om min oförställda förvåning när i ett inslag min gamle kurskamrat Beckettmannen dyker upp i glittrig kostym, uppenbarligen i någon slags programledarfunktion. Han slår ut med armen mot en ridå, lika glittrig som hans kostym och när den dras undan står där en familj, mamma, pappa och två barn iförda engelsk-lakritskonfekt-kostymer och dansar tafatt till umpa bumpamusik, varunder studiopubliken vrider sig av skratt. Bekettmannen ler också och skrattar. Men jag tycker inte riktigt skrattet når hans svarta ögon...
Jag skulle ge mycket för att få höra vad som egentligen hänt efter hans livsväg, fram till dansande lakritstroll i rysk TV!

