Det börjar dra ihop sig! På fredag far jag ner till Nyköping, min kära vän Thereses hemstad, för att sammanstråla med henne och Anders som ansluter på lördag.
Vi ska nu väcka liv i vår gamla succé Troll-Konstigt, den mytomspunna barnpjäsen som gick för utsålda hus i en liten skidort i den Härjedalska fjällvärlden runt sekelskiftet!
Den 23:e juli står vi på Spejarens scen i Leksand och den 25:e på Folkets Parks utomhusscen i mitt barndoms paradis Stjärnsund.
Först och främst är det helt fantastiskt att få arbeta med Anders och Tess igen, dessa mina två själsfränder från de vilda artiståren, de som också funnits kvar sedan dessa år blivit ett minne, bland dem som står mitt hjärta närmast.
Men återupplivandet av Bergakungen, Tuva-Luva och Jätten är en mångbottnad händelse, inte bara för mig, Anders och Therese vill jag inbilla mig.
Någonstans är det naturligtvis en liten revanch för mig personligen, efter det ledsamma slutet på min artistkarriär år 2000.
Men upprinnelsen till att vi faktiskt gör en föreställning i Stjärnsund är en tanke som föddes efter de fruktansvärda dygn hela Stjärnsundsbygden genomlevde vårvintern 08, när flickan Engla Höglund försvann bara ett stenkast från där mina föräldrars sommarstuga ligger och senare hittades mördad, dumpad på en skogsväg i Gästrikland.
Jag deltog i det desperata sökandet, fanns på plats när beskedet kom att A.E. erkänt och pekat ut platsen där kroppen fanns. Några dagar senare satt jag intill min vän Tobias, som också deltog i sökandet, i Stjärnsunds kyrka under minnesstunden och försökte, liksom hela Sverige, förstå det obegripliga.
Där och då föddes en tanke. Att på något sätt bidra till en ljusglimt för barnen i denna trakt, som fått uppleva det inga barn borde få uppleva.
Jag kontaktade redan då Anders och Therese, brinnande av något slags patos, men av olika anledningar gick det inte att få ihop våra agendor där och då.
På sätt och vis var det nog lika bra. Jag var själv chockad.
Jag lärde mig cykla på samma vägar som Engla, jag var lika gammal som hon när jag fick börja röra mig på egen hand i bygden. Mordet på Engla var en skymf mot min egen barndom, barndomslandet, Stjärnsund, där inget ont någonsin kunde hända.
Jag ville återta barndomslandet.
Nu är det alltså dags. Jag tror det är bra att den första chocken har lagt sig, inte bara för mig.
Stjärnsund kan aldrig riktigt bli vad det varit för oss som levt där på olika sätt eller direkt berörts av mordet på Engla. Men vi kan lyfta blicken och se att det vackra omkring oss inte går att mörda, att skrattet inte har dött. Jag tycker mig märka att detta finns med som en klangbotten hos dem jag presenterat idén för i Stjärnsund och som hjälpt till att göra det möjligt att genomföra en föreställning där. Jag är glad om jag med detta lilla kan bidra.
Och jag är överlycklig över att Anders och Therese vill vara med!
Vi ska nu väcka liv i vår gamla succé Troll-Konstigt, den mytomspunna barnpjäsen som gick för utsålda hus i en liten skidort i den Härjedalska fjällvärlden runt sekelskiftet!
Den 23:e juli står vi på Spejarens scen i Leksand och den 25:e på Folkets Parks utomhusscen i mitt barndoms paradis Stjärnsund.
Först och främst är det helt fantastiskt att få arbeta med Anders och Tess igen, dessa mina två själsfränder från de vilda artiståren, de som också funnits kvar sedan dessa år blivit ett minne, bland dem som står mitt hjärta närmast.
Men återupplivandet av Bergakungen, Tuva-Luva och Jätten är en mångbottnad händelse, inte bara för mig, Anders och Therese vill jag inbilla mig.
Någonstans är det naturligtvis en liten revanch för mig personligen, efter det ledsamma slutet på min artistkarriär år 2000.
Men upprinnelsen till att vi faktiskt gör en föreställning i Stjärnsund är en tanke som föddes efter de fruktansvärda dygn hela Stjärnsundsbygden genomlevde vårvintern 08, när flickan Engla Höglund försvann bara ett stenkast från där mina föräldrars sommarstuga ligger och senare hittades mördad, dumpad på en skogsväg i Gästrikland.
Jag deltog i det desperata sökandet, fanns på plats när beskedet kom att A.E. erkänt och pekat ut platsen där kroppen fanns. Några dagar senare satt jag intill min vän Tobias, som också deltog i sökandet, i Stjärnsunds kyrka under minnesstunden och försökte, liksom hela Sverige, förstå det obegripliga.
Där och då föddes en tanke. Att på något sätt bidra till en ljusglimt för barnen i denna trakt, som fått uppleva det inga barn borde få uppleva.
Jag kontaktade redan då Anders och Therese, brinnande av något slags patos, men av olika anledningar gick det inte att få ihop våra agendor där och då.
På sätt och vis var det nog lika bra. Jag var själv chockad.
Jag lärde mig cykla på samma vägar som Engla, jag var lika gammal som hon när jag fick börja röra mig på egen hand i bygden. Mordet på Engla var en skymf mot min egen barndom, barndomslandet, Stjärnsund, där inget ont någonsin kunde hända.
Jag ville återta barndomslandet.
Nu är det alltså dags. Jag tror det är bra att den första chocken har lagt sig, inte bara för mig.
Stjärnsund kan aldrig riktigt bli vad det varit för oss som levt där på olika sätt eller direkt berörts av mordet på Engla. Men vi kan lyfta blicken och se att det vackra omkring oss inte går att mörda, att skrattet inte har dött. Jag tycker mig märka att detta finns med som en klangbotten hos dem jag presenterat idén för i Stjärnsund och som hjälpt till att göra det möjligt att genomföra en föreställning där. Jag är glad om jag med detta lilla kan bidra.
Och jag är överlycklig över att Anders och Therese vill vara med!
Bergakungen, Jätten och Tuva-Luva i Björnrike år 2000.
2 kommentarer:
Oj, det finns inga ord. Jag sitter med tårar i ögonen. Så fint skrivet om Engla, Stjärnsund och om vår vänskap!
Jag är så glad att jag ska få vara med och förhoppningsvis trolla fram några barnaleenden hos både vuxna och barn om några veckor tillsammans med mina älskade vänner!
Kan knappt bägra mig! Jag satt i bilen mot Stjärnsund i dag för att hämta Nora och nynnade på finalsången och blev rörd! :)
På fredag!
Skicka en kommentar